Sist jag skrev så berättade jag att jag nyligen fått veta att en släkting var döende i en sjukdom.

En person som alltid varit en stor del av mitt liv och min uppväxt. En perso som alltid stöttat mig.

På lördag är det en vecka sen hon gick bort.

Det river så i mig. Det värker. Det gör så ont. Just i skrivande stund har jag sjuk ångest.

Värker i varenda liten del av mig. Samtidigt som jag känner mig tom.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Även om en del av mig är lättad att hon slipper lida. För det gjorde hon i slutet.

Och det gjorde så ont i mig att se dig må så dåligt. Nu slipper du lida. Nu har du inte ont längre.

Jag kommer alltid att älska dig. Att du mumlade om mig precis innan du dog. 

Att jag skulle hjälpa dig. Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig.

Jag hoppas du alltid är med mig. Jag hoppas du alltid leder mig på rätt väg.

Jag hoppas du vet hur mycket jag saknar dig. Hur många tårar jag fäller.

Orkar inte med det här. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne.

Min stöttepelare. Min vän. Min finaste. Åh, som jag saknar dig.

Godkväll

Update sen senast: Fyllt 25, flyttat hemifrån. Det var det.

Alltså jag visste ju att den här dagen skulle komma. När jag skulle inse att jag inte betyder någonting för A. Det är klart jag visste att dagen skulle komma. Men någonstans har jag ändå hoppats att det är min tur nu. Det är min tur att hitta någon, få en sån där fantastisk kärlekshistoria om ett par som träffas på krogen, gör slut och sen efter ett par år ordnar upp sina liv och blir tillsammans igen. Men icke. Nu vet jag att jag fanemig inte betyder någonting.

Berättade en stor grej för mig till honom (har en släkting som antagligen är döende i sjukdom... en släkting som betyder väldigt mycket för mig, mer om det sen) och vad har han sagt? "Oj, va tråkigt"

OJ VAD TRÅKIGT?! Känns som en del av mig dör varje gång jag tänker på det. Det här är en person som har stöttat mig, som har varit en sån stor del av mitt liv och betyder så sjukt mycket för mig vilket han vet. Och de enda han har att säga är oj. Jag är så otroligt besviken på allt jag gjort för honom. Alla nätter jag ställt upp med att vara vaken och försöka få honom lugn i telefon, alla gånger jag försökt hjälpa honom, som jag legat vaken för att hålla om honom i panikångest. Men det enda tacket är att jag inte får någonting tillbaka.

I lördagsnatt hamnade vi på samma krog, vilket inte gör något i vanliga fall eftersom vi har pratat mycket. Han var superskum. Han hälsade typ inte. Hans kompisar frågade gång på gång när vi ska bli tillsammans igen vilket är väldigt jobbigt att höra då jag vet att jag inte betyder någonting längre. Sen under kvällen så går han efter mig och säger "jag tror inte det blir vi igen". Vadå tror? Och vem fan går runt på krogen och säger sånt? Så jävla tråkig stil.

Efter allt jag gjort för honom.

Vilket också fick mig och inse. Jag är 25 år. Ingen har någonsin varit intresserad av mig förutom sex. Jag kommer fan få leva ensam. Om INGEN varit intresserad av en person på 25 år förutom på ett sexuellt plan så är det fan kört. Det är kört.

Senaste gången jag skrev var den 13 maj 2015

Nu är det den 16 januari 2016

Jag trodde ingen läste det jag skrev, men ändå har jag fått två kommentarer om varför jag inte skriver.

Svaret är egentligen simpelt. Jag har inte haft något att skriva. Inte orkat bry mig om att skriva.

Länge sen jag kände ett behov av att skriva. Även fast jag vet att när jag skriver så mår jag bättre.

Ikväll är en sån kväll när jag känner att jag har behov av att skriva. Egentligen vet jag inte om vad.

Eller varför. Men jag känner mig ändå på någotvis lite gladare när jag låter fingrarna springa över tangentbordet.

Vad har hänt sen sist?

Jag har tagit examen och fått jobb. Vilket jag gillar. Jag skulle säga älskar, men just nu gör jag inte det.

Jag älskar det inte för att det känns inte som att jag är nå bra på det jag gör. Konstigt va?

Det jag har studerat och längtat efter i nästan 4 år känner jag mig dålig på. Känner mig inte redo.

Känns som jag gör ett dåligt jobb och som att alla tycker att jag är dålig på det jag gör.

Jag har gått upp i vikt. Väger typ 70kg nu för tiden. Ditt BMI är 26,3 (övervikt) står det på hemsidan.

Jag är alltså överviktig nu för tiden. Visst är det skrattretande? Jag som ALLTID strävat efter undervikt.

Träffar fortfarande mitt ex. Fattar egentligen inte varför. Han sårar mig så jävla mycket men ändå älskar jag honom.

Det är också konstigt. Eller skrattretande. Varför kan jag inte släppa personer som inte älskar mig?

Jag fyller 25 år om en vecka. När jag började med den här bloggen var jag 16 år och nyligen börjat på gymnasiet.

Jag är alltså snart 25 och lika patetisk som när jag var 16. Jag skäms. Pinsamt är vad det är. 

Men nu vet ni, som fortfarande läser, att jag lever.

Suttit i snart två timmar i soffan utan att ta tag i mitt liv
Det är ju knappast så att jag inte har någonting att göra nu

Jag har bara ingen lust

Ingen motivation. Ingen inspiration.

Borde skriva klart diskussionsdelen i min c-uppsats, jag borde söka jobb, 

jag borde fundera på hur jag ska få pengar om jag inte får ett jobb, jag borde 

gå och träna så jag slipper känna mig tjockast och fulast i världen, jag 

borde planera min examen så jag slipper stå där i juni och känna mig dum.

Men icke.

Istället sitter jag här i soffan och tycker synd om mig själv för att jag inte orkar.

Orkade inte kliva upp imorse heller så missade ett seminarium i skolan. 

Väldigt bra gjort, med tanke på att vi snart har vår sista tenta och tentan baseras på seminariumen.

Så just nu funderar jag bara på att ge upp. Jag orkar inte mer.

Jag vill bara ligga och gråta och äta och tycka synd om mig själv

Även fast jag hatar allt det där.

Jag brukar ofta fundera på vad jag vill. Och svaret är oftast att bli lycklig.

MEN HUR FAN BLIR MAN DET DÅ? jag vet fan inte. Har strävat efter lycka så länge.

Jag har varit här på jorden i över 24 år och jag vet fortfarande inte hur man lever.

Jag är inte perfekt. Jag är egentligen rätt normal. tror jag.

Jag har tidigare under min tid på den här bloggen ändrat väldigt mycket på min historia. Inte om det jag vart med om eller hur jag känt, utan snarare namn och släktrelationer oftast. Allt för att ingen ska förstå vem jag är. Jag är så jävla rädd att någon ska fatta att det här är jag. Alltså att det här verkligen är JAG. Inget bullshit, inget "jag mår fint, hur mår du?" utan JAG. Mina innersta tankar. Mina innersta känslor. 

Jag har tidigare gjort mycket dumt. Jag har aldrig skadat mig rent fysiskt för att jag inte vågat. Däremot psykiskt. Vilket jag har tänkt på många gånger. Hur egentligen mitt hetsätande, svältande, kompenserande, tränande, sex, alkohol. Jag har aldrig provat droger. Mer än alkohol, vill säga. Och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över det. Egentligen är jag väl glad för hade jag provat hade jag väl vart fast. 

Ibland brukar jag tänka på hur skönt det vore om jag bara blev gravid. Fick någon att lägga all kärlek på, som ingen tar vara på eller jag har att lägga på. Som kunde ta mig bort från alkoholen, okej, jag dricker inte mycket längre men när jag väl dricker så blir jag rätt full och gör dumma beslut. Som att gå hem med killar jag inte vill ligga med. Typ för att straffa mig själv. För jag vill ju inte vara med dem. Men ibland gör jag ju det för att glömma. Få lite komplimanger, få lite närhet. Sen mår jag alltid så jävla dåligt. Sist spydde jag efter för att jag mådde så dåligt.

Den där jävla ångesten. Ångesten som gräver i bröstet. Som gör allt mörkt inombords. Som jag aldrig blir av med. Den ligger där. Stryper mig. Gör att jag inte kan andas. Gör att jag vill gråta men det går inte. Ångest. 

När jag träffade A skrev jag här i bloggen, för exakt två år sen när vi  fortfarande var tillsammans
"Jag älskar mig själv mer nu än vad jag gjorde förut. Kanske för att jag har insett att jag har ett värde. Kanske, kanske inte. Kanske för att jag blivit äldre och visare. Jag va 16 när jag började skriva, nu är jag 22 år."

Nu är jag 24 och jag hatar mig inte lika mycket som när jag var 16 men jag har också glömt bort varför jag ska älska mig själv. Som återigen..

Om ingen älskar mig - varför ska jag göra det? 

Fick en fantastisk kommentar av Maria i slutet av februari som skrev 
"Vill bara skicka en kram. Vet hur det är att vara ensam och inte ha någon att prata med. Jag hittade just hit och har läst lite, så du är inte ensam <3"

Blir så himla glad att det finns såna människor som orkar lägga ner en minut till att skicka iväg en sån kommentar. Tänk om hela världen bestod av såna människor. Som ville andra väl. Som iofs (tyvärr) känner sig ensamma MEN som ändå har orken och modet att skicka iväg en kram. ÄVEN fast det är anonymt så gör det så himla mycket. Tack Maria, om du ser det här. Tack.

Trots det känner jag mig som världens mest värdelösa och ensamma människa. Känner mig dålig och ovärdig ett liv. samtidigt som jag känner att jag har ändå blivit given det här livet och måste därför ta vara på det. För det finns de som vill leva men som inte får det. Så jag skulle aldrig ge upp även om jag många gånger önskade det. Önskade kanske är fel ord. Ingen önskar väl egentligen att dö. 

Det är hela tiden samma skit. Jag kommer ingenstans i livet. Står och stampar medan folk runt om mig lever vidare medan jag inte kan. Det känns som i en sån där dröm när man vill springa, men benen inte rör sig. Man står stilla. Så känns ungefär hela mitt liv. Återigen känns det som att det saknas mig något. Jag känner mig inte hel och jag vet inte hur jag ska bli hel. Enda gången jag känt mig hel var med A. men man kan inte lita på att någon annan kan göra en hel. Nej. Men hur ska man göra när man inte förstår varför man inte är hel samtidigt som jag inte kan förstå hur jag någonsin kan bli hel.

Jag har alltid blivit lämnad. Av alla. Hela tiden. Det finns ingen som jag kan säga inte har lämnat mig. Mamma, pappa, släktingar överlag, vänner, ligg, pojkvännen/dvs exet. Varför vill ingen vara med mig? Varför duger jag inte? Jag är rätt trevlig och jag har bra åsikter. Jag är inte jätteful, även om jag alltid känner mig ful. Jag är inte fattig, men inte heller direkt ekonomiskt oberoende. Jag är nästan universitetsutbildad. Jag har så mycket att erbjuda. Jag HAR kärlek. 

Jag behöver bara någon som är villig att dela den med mig. och som är villig att älska mig, trots mina brister.

Jag skrev mitt senaste inlägg 11 januari

Då skulle ju A och jag ta det som det kommer.

På min födelsedag var han på krogen med sina vänner

och jag med mina o så skulle vi ses efter hemma hos honom.

Vilket vi  också gjorde. Betalade en taxi.

Och när jag kommer dit så berättar han att han raggat upp sin lillasysters kompis på krogen.

På min födelsedag. Sen kom hela historien, som jag hört en gång förut:

Han vill vara med andra, och inte med mig.

Förutom ligga dårå.

Precis som jag visste.

Det är en månad sen nu.

Så inatt låg jag med en annan kille.

A kommer alltid vara min första stora kärlek. Där man känner att det här är mitt livs kärlek. 

Men det fungerar inte. Så då kan jag lika gärna bli självdestruktiv och ligga runt igen.

Precis som förut.

Ibland börjar jag undra vad livet egentligen är bra för

Varför är det egentligen värt att leva?

Hur vet man att man lever fulländat. Bara för att det känns som det i stunden, hur vet man i längden att det är det som är bra? Jag har aldrig känt att jag lever fulländat. Jag tycker alltid att det känns som att det saknas något. Men jag vet aldrig vad. Vet inte heller vad jag ska göra åt det. Hur ändrar man något som man inte vet är bra eller dåligt till något som man inte vet hur man ska få bra? 

Härom kvällen, eller ja natten egentligen, låg jag och funderade över om jag egentligen behöver gå i terapi. Jag börjar ana att min mörkerfobi och mina mardrömmar har en anledning. Men jag vet inte vad för anledning. Men man drömmer väl inte mardrömmar, så man vaknar kallsvettig och hjärtklappning när man snart fyller 24 år? Har såna perioder. Ofta vid den här tiden på året. Vet inte om det är en vinterdepression som gör det. För jag mår alltid sämst vid min födelsedag.

Eller är det något som jag inte har bearbetat. Föräldrar som bråkar. Föräldrar som dricker. Har aldrig funderat på hur det påverkat mig som liten. Har även börjat inse att jag tror min pappa rökte weed när jag var yngre. När jag kliver in hemma hos min kompis pojkvän luktar det som det alltid gjort hos pappa. Det är inte omöjligt så att säga. Jag vet inte. Har aldrig förstått mig på droger. Kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig provat någonting förutom alkohol. Men jag kan förstå att man behöver något att hjälpa en förstå och klara av den här världen. För vem förstår den här världen? Inte jag iallafall.

Sen senast jag skrev så började A iallafall gå i terapi. A, min expojkvän, den mannen som fick mig att se livet lite klarare än innan, killen som fick mig att förstå att jag har ett värde här i den här världen. Ja, han. Han mådde ju väldigt dåligt ett tag så jag och hans mamma peppade honom till att träffa en kurator/psykolog/KBT:are. Jag vet egentligen inte vad han var. Under första mötet hade de pratat mycket om mig. Om oss. Och kuratorn/psykologen/KBT:aren hade sagt samma saker som jag gjorde. Att A visst älskade mig, men var rädd för det. Efter mötet berättade han det här för mig och frågade mig om jag stängt dörren helt för honom. I chock svarade jag att jag inte visste. Och han svarade "vi kan väl ta det som det kommer"

Vad innebär det här? Ta det som det kommer. Hursom. Spenderade nästan två veckor hos honom vid jul och nyår. Kändes som när vi var tillsammans. Hade så mysigt och roligt och mådde i vissa stunder så jävla dåligt. Vad innebär det här? Ska jag fortsätta som att vi vore tillsammans eller borde jag ta ett steg tillbaka o ställa ett dilemma? Vad fan ska jag göra? Nu har det gått en vecka sen jag åkte hem och vi har knappt pratat. De två sista dagarna ville han inte ens ha sex med mig. 

Så ta det som det kommer, om jag ska tolka det från nu, är det att vi inte är någonting igen. Att jag borde backa. Och jag antar att det är det jag ska göra. Men det är så synd. Jag önskar att han kunde älska mig. Jag behöver någon som älskar mig. 

Det kom jag och tänka på också när jag låg i sängen härom natten och funderade. Jag tror inte att någon egentligen älskar mig. Och om någon gör det så märker jag inte det. Det finns säkert folk som skulle sakna mig om jag försvann och så, men jag tror inte att någon älskar mig. Det är jävligt jobbigt att förstå. Min pappa har sin tjej och hör aldrig av sig och när han väl hör av sig så vill han ändå inte träffa mig, min mamma har sin nya pojkvän och hänger hos honom (på andra sidan landet) mer än halva tiden av en månad. Hon skulle inte ens vara hemma på min födelsedag för att vara hos honom. Men nu har hon ändrat sig för att det är en begravning samma dag och hennes kille kommer hit istället då. Men inte för MIN skull, utan för alla andras skull. Mina vänner har inte ens frågat hur jag mår de senaste dagarna, veckorna. Det senaste jag hörde, när jag inte hörde av mig först vill säga, var att en tjej vart sur på mig för att jag var negativ den enda dagen jag var positiv den veckan. Fattade ingenting. Så är fortfarande fucked på henne, för jag förtjänade inte den skiten hon langade på mig. A har sitt spel att fokusera på, precis som när vi var tillsammans. jag vet att jag sa det då också men jag kommer aldrig komma i första hand för honom. 

Inte förrän jag knullar med någon annan. Då har jag plötsligt förstört hans liv. Är inte det konstigt? att jag förstör HANS liv när jag försöker leva mitt eget utan att hänga kvar vid honom? Det har iofs bara hänt en gång. Egentligen en och en halv, men den andra räknas inte. Men det är ändå jobbigt.

Jag kommer aldrig räcka till.

Borde ha lärt mig det vid det här laget.